Idag har det varit onsdag ergo minihelgen-mitt-i-veckan vilket innebar stora planer om jogging, storhandling, havsdopp, klättring och plugg. Dessvärre infriades endast en av dessa önskningar. Efter den svettiga, långdragna och omfattande storhandlingen lagade vi lite lunch och gav vika för den franskdubbade långfilmen High School Musical 3 - nos années lycée. Efter det var det kört. Inget mer plugg, inget mer "gå utanför dörren". Jag lyckades dessutom komma på att jag laddat ner ett PC-spel vid namn Anno 1404 på min mac för några månader sen och förde över det till Anastasias dator. Inte ett jättelyckat drag i utbildningssyfte, men det är så kul, lite Sim City möter bröderna van Eyck.
Vid sju var jag tvungen att pausa spelandet för då kom Erica och Agnes över på middag. Vi (Erica och Rebecca) lagade en helt fantastisk lasagne, och vi drack lite vin, åt lite apertif, lite choklad och diskuterade mode ur en socio-geografisk perspektiv.
Jag har velat powernappa hela dagen, missat chansen och nu kommer jag inte ens få sova åtta timmar. Träk. Men men. Bara att gilla läget.
Vår kursansvarige Hans är här. Det innebär att dagarna börjar 9.00 istället för 13.45. Därför har jag inte tid att blogga just nu utan måste bums i säng.
Men det kommer mer, snart. Je vous promets!
Så länge kan ni ju checka in min tumblr där jag trots stressen repostar trevliga bilder!
Efter att ha befunnit mig i denna stad i snart en månad har jag kunnat dra några slutsatser om folket som bor här.
1. Franska hem inreds enligt en blandning av principerna "Less is More" och "Den enes skräp, den andres skatt".
2. Alla tanter är korta, bär päls, har en löjligt liten hund och är smärtsamt lika Robert Gustafsson i "Glenn Killing på Grand".
3. Ovannämnda tanter plockar inte upp efter sina ovannämnda hundar.
4. Fransmän älskar skandinavinnor.
5. Bilmentaliteten är lite mer laissez faire. Köra full går bra, de flesta bilarna har massvis med bucklor och repor och dubbelparkering på de smala enkelriktade gatorna är ett tilltag ingen höjer på ögonbrynen åt.
och till sist den värsta;
6. Niceborna ÄLSKAR typsnittet Comic Sans. Det finns ingen hejd till deras kärlek och inga användningsområden känns opassande.
Vi har hittat det optimalaste, svinbästaste och megamysigaste sättet att träna på: Springa ut i solen(!) genom de slingriga gatorna i gamla stan(!), svettas upp för de fina stentrapporna på kullen(!), springa runt på kullen på de små mysiga asfaltsstigarna med utsikt över hamnen(!) för att sedan hamna på en folktom platå där man kan springa fram och tillbaka och styrketräna med utsikt över Promenad des Anglais och havet (!!!!!!!). Det var så fruktansvärt underbart att jag njöt av träningen.
Jag!
Njöt av att TRÄNA!!
Ni förstår.
Som jag skrev i ett tidigare inlägg så har jag blivit intervjuad av en viss Pedo Knopp på Mercedes-Benz onlinetidning. Nu har artikeln kommit! Den finns att läsa här!
Och jag är inte svensk på riktigt om jag inte nämner prinsessfödseln.
Jag har inte dött, jag har bara varit sämst på att uppdatera. Men ibland händer det så mycket så man hinner inte med bloggen.
Måndag: Vi var i skolan, sen gick vi och pluggade på le Fnac. Sen skulle vi gå och se "Qui a peur de Virgina Woolf" på la cinémathèque, köpte en wrap på Le McDonalds, men när vi kom fram så var det stängt eftersom det var måndag. Vi borde lärt oss fransmännens förkärlek för lediga måndagar vid det här laget.
Tisdag: Vi började dagen med att springa upp och ner för kullen, förbi alla pensionärer (jag höll självklart på att dö), för att svettiga springa in på le supermarché Carrefour för storhandling. Sedan sprang vi hem, åt, duschade och gjorde oss redo för skolan. Efter skolan hade vi som haft föredrag enskilda utvärderingssamtal med Nicole, och för att dränka sorgerna tog vi med oss Aso och Erica hem för att laga mat och semlor. Det blev även en liten kladdkaka.
Onsdag/idag: För att undvika städerskan gick vi tidigt till skolan för att plugga vidare. Vid lunchtid mötte vi upp Gustaf för att gå till ett mysigt sushiställe i Gamla Stan som hade "all you can eat"-sushi för 15 euro, jag hade såklart inte ätit frukost för att få i mig största möjliga mängd sushi och därmed mest valuta för pengarna. Nu sitter vi sedan några timmar tillbaka på ett fik på Jean Medicin och pluggar.
Idag har vi varit ute och tagit en springtur längstmed vattnet och alla turister. Karnevalen startade igår så det är folk överallt. Sedan sprang vi vidare och köpte frukt och grönt på marknaden för knappt 20 euro. Sen gjorde vi världens godaste baguette med kyckling, tomat, ost, sallad och guacamole! Fett najs!
En bråkdel av all frukt och alla grönsaker vi köpte, framför blomman Amélie.
Våra fantastiska lunchmackor med Anastasias fantastiska guacamole.
Fotosessionen som alltid uppstår när vi lagat något som ser gott ut.
Nu ska vi iväg till biblioteket och plugga! À bientôt!
Nu sitter vi här med snacks, öl och drinkar och väntar på att gästerna ska komma till vår förfest. Det blev väldigt stressigt där mot slutet med Carrefourbesök, mat och powernap efter vår långtur upp på den så kallade "kullen". Det har varit väldigt varmt och soligt idag så vi har spenderat dagen solandes i kortärmat, drickandes rosé med utsikt över hela Nice.
Först gick vi upp på berget.
När vi kom upp hittade vi en svinfin kyrkogård.
Kände mig nästan lite bakis. Tog en ipren. Sköljde ner med öl.
Jag hatar att ha föredrag. Det är det värsta som finns. Och jag intalar mig alltid att det löser sig, jag kan ad liba lite, det blir bra ändå. Det blir det inte. Vi hade den absolut snyggaste powerpointen, men jag stakade mig också absolut mest, och verkade nog absolut mest oförberedd (vilket jag också var eftersom jag panikartat skrev ner mina stödord ända tills lektionen började). Ah. Vilken ångest. Vilken pärs! Men nu är det iallafall över, långhelgen har börjat, och jag, Anastasia och Rebecca firar med lite frekvensordlista och fika på Virgin Café.
Idag var hela klassen på utflykt i Antibes. Vi började med att gå förbi lyxjachterna i miljardärshamnen.
Helt okej storlekar på båtarna.
Det var väldigt fint i hamnen med kanske lite väl otroligt grönblått vatten, och fiskmåsar överallt.
Plötsligt kom det något vitt sprutandes över mig och Agnes. Vem slänger målarfärg över stackars turister var min första tanke. Men det var inte målarfärg. Jag kände mig mer än lovligt äcklig.
Kul, tyckte de flesta andra i klassen.
Dagen slutade dock inte här, utan promenaden gick vidare till Picassomuséet.
Vi fick dryga halvtimmen på oss att titta på lite av Picassos efterkrigskonst, skisser och keramikmålningar. Det fanns även en stor väv. Sen kunde man gå ut till skulpturträdgården med utsikt över havet.
Sen gick vi runt lite i gamla stan, åt nutellabanancrêpe och åkte hem.
Nu har jag äntligen skickat in den där otroligt dryga ordboksuppgiften vilket känns som en stor lättnad. Nu är det bara Polynesien PowerPointen som ska bli färdig och framföras imorgon (usch!) och sen kan jag börja leva igen. Härligt.
Vi har dessutom precis köpt biljetter till Coldplays konsert i Nice den 22a maj. Ska bli fruktansvärt kul!
Och det ser ut som att detta blir första natten sen jag kom hit som jag går och lägger mig innan tolv. Woho. Så nu måste jag skynda mig i säng.
Jag har inte hunnit blogga idag, förlåt, men vi har haft fruktansvärt mycket kvar att göra. Vi har till och med tagit en lättare drink här på Montée Desambrois för att dämpa pluggångesten.
Men eftersom det är alla hjärtans dag idag kände jag mig manad att åtminstone ge mina läsare en liten bild. Så här får ni här en äckligt söt bild.
Tja tja bloggen! Clara här, har precis målat naglarna.
xoxo
Nej, men seriöst. Jag har fruktansvärt tråkigt. Jag hatar att plugga, även när det är kul. Jag har tjatat om hur jag bara vill sitta i en massa timmar framför datorn och bli klar med alla dessa överjävliga uppgifter, men när jag väl sitter här vill jag bara gå härifrån och koka te, snacka med Anastasia och Rebecca och måla naglarna. Visst borde det inte vara helt omöjligt att lobotomera bort den delen av hjärnan som bara vill göra irrelevanta saker? Det kanske kan bli en ny gren av icke-medicinsk kirurgi! Jag skulle bli stammis.
Sitter och gör en powerpoint till min och Asos föreläsning om Franska Polynesien, vilket är något jag egentligen älskar. Alltså inte Polynesien, utan att sitta och pyssla med en powerpoint. Att få välja animationer, hur de olika pilarna och textrutorna ska flyga in och ut över skärmen, välja typsnitt, bilder, färger, teman...det är det bästa som finns. Jag tappar dock mitt normala omdöme helt. Just nu sitter jag och leker med tanken om jag ska lägga in lite ljudeffekter, och har redan börjat pilla lite på Word Art, vilket är något jag i vanliga fall avskyr. Hela föredraget kommer sluta som en kavalkad av ljud, färger och Comic Sans.
Om det fanns ett jobb där man bara satt och gjorde powerpoints hela dagarna skulle jag ansöka direkt.
Idag har vi försökt plugga in våra föredrag till Langue et Civilisationlektionen på torsdag.
Aso kom över för att vi skulle lära oss om Polynesien, Anastasia och Rebecca jobbade tillsammans med Réunion. Allt gick bra. Vi (Antastasia) lagade asgod mat. Vi fotograferade maten.
Så plötsligt blev allt svart. Strömavbrott. Vi kollade på propparna i hallen, men alla såg ut som de skulle och vi insåg att detta var ett problem vi inte kunde hantera.
Gemene man i det här läget skulle oroa sig över maten i frysen, över att de englasiga fönstrena skulle släppa in all kyla under natten, över att det inte går att laga middag och att varmvattenberederen inte fungerade. Allt det var sekundärt. Det absolut jobbigaste med detta var att vi var tvungna att ringa Mdme Barrere och förklara på franska dels att vi hade strömavbrott men också att vi kollat på alla proppar och att de stod uppåt som de skulle.
Det var bara att tända värmeljusen och slå upp ordböckerna.
Mdme Barrere fick dock jättedåligt samvete, fixade så att en elektriker kom inom två timmar och bjöd över oss på middag. Hur gulligt som helst. Så vi spenderade kvällen i hennes jättefina lägenhet längre ner på gatan ätandes mycket god mat och drickandes franskt vin med vår husvärd och hennes kanadensiska kvinna. Otroligt trevligt!
Morgonen börjar med chockbeskedet om Whitney Houstons död. Jag var lika oberedd på det här som jag var när Michael Jackson gick bort. Det känns särskilt konstigt eftersom jag spenderade en hel del av förra sommaren med att lära mig att whaila exakt som Whitney och Mariah i When you believe, sången som även blev min, Alva, Emma och Saras themesong när vi cyklade på Gotland i augusti, och fick äran att komma att bli avslutningslåt i sånghäftet när vi hade nyårsmiddag.
Och när jag var liten var Whitney Houstons soundtrack från filmen A Preacher's Wife en av de två skivor mamma brukade lyssna på medan hon spelade Spindelharpan i timmar på vår gamla PC. Step by Step har spelats varm på min nostalgilista på pappas spotify (förlåt pappa), och Wanna Dance With Somebody brukar vi i Mechlers Semesterorkester lägga tidigt i seten eftersom att alla kan och älskar den låten.
Whitney må ha varit en smula otrevlig och knarkat lite för mycket, men hon har nog betytt väldigt mycket för väldigt många.
Idag hade vi en bakisdag och pluggdag i ett. Erica kom över och joinade oss i ångesten som bara förvärrades när säkerhetsvakten från i måndags började smsa mig. Jag försökte panikartat slingra mig undan genom att med hjälp av google translate svara att jag tyvärr på dessa dagar precis blivit ihop med mitt svenska ex igen. Detta verkade vakten dock inte förstå eftersom han kort därefter ringde. Jag svarade såklart inte. Sen skickade han två sms till. Great.
På kvällen besökte vi den franska snabbmatskedjan Quick för att smaka deras Star Warsburgare. 75 % valde Jediburgaren med mozzarella, cheddar och fransk senap, men en av oss chose the dark side och tog en Dark Force-burgare innehållande pepparost, pepparsås och pepparbröd.
Efter detta gick jag, Anastasia och Rebecca och såg Tinker Tailor Soldier Spy, eller som den på franska heter, Le Taupe.
Som tur var den på VOSTF - Version Originale Sous-Titres Français, men när originalspråk gick över till ungerska eller ryska fick vi verkligen använda våra franskakunskaper. Mycket bra film!
Biografen vi besökte visar även operor på lördagar (alla kvinnor i toakön var över 50 och under 160), balletter och kommer att visa en guidning av Leonardo da Vincis verk live från National Gallery i London. Sjukt coolt. Så jag antar att vi kommer tillbaka.
Så fort man råkar gå in på Facebook märker man plugghetsen i klassen. Det skrivs frågor i den privata gruppen, det statusuppdateras om grammatikångest och det läggs upp bilder på diverse miserabla pluggsituationer. Till nästa vecka har vi en stor ordboksuppgift, flera grammatikuppgifter, fonetikövningar, ett föredrag att förbereda, samtidigt som vi måste plugga på frekvensordlistans 2769 ord och uttryck. Jag blir alldeles svettig bara jag tänker på det. Eller så är det för att solen bränner upp min vänstra arm genom det öppna fönstret.
Det vore trevligt med lite mer kommentarer tycker jag. Min statistikfunktion fungerar inte och visar ett genomsnitt på 1 besökare per dag (dvs jag själv), och det känns lite som att blogga in i en vägg. Det är lite tråkigt.
Ni behöver inte nödvändigtvis kommentera just detta inlägg, ni har 20 andra att välja på också. Men om ni inte orkar skrolla tillbaka kan jag ge er två kommentarbara bilder även i detta inlägg.
1. Visst är havet fint i Nice?
2. Usch, dom har små söta hundvalpar instängda i skyltfönster med kakelgolv. Hemskt! Eller hur?!
Efter en närande men sen frukost var vi tvungna att snabbt slänga i oss något innan vi sprang till skolan, samma visa varje dag. Jag valde att för första gången i mitt liv koka ett ägg.
Efter lektionen stannade vi på skolan för att plugga. Eftersom min lunch var så skral sprang jag ner till dyrhetsaffären runt hörnet och köpte ett äkta franskt mellanmål.
Trots mellanmålet var man ju såklart hungrig när man kom hem. Ännu en gång var det hets eftersom vi skulle iväg till ett cinémathèque och se film, och det var dessutom min tur att laga mat. Jag bjöd på min specialare. Spaghetti au pestoavec du thon!
Filmen vi såg hette Géant, eller Jätten, var från 1954 och var James Deans sista film innan han dog. Elizabeth Taylor var också med. Den var som tur var inte dubbad, och vi passade på att lära oss franska från undertexten.
Imorse vaknade jag upp kraxigare än Marge Simpson, det lät som sandpapper på raspfil och kändes lite åt det hållet också. Det var hemskt. När städtanten kom (japp, vi har en femme de ménage, fett lyx) bestämde vi oss för att fly fältet, ta vårt pick och pack och bege oss till skolan. Det var även bra för min hals, min pseudoförskylning och min elementframkallade feber. Men när skolan stängde vid halv sex så var vi tvunga att gå hem igen.
Efter en liten detour in på FNAC (Frankrikes bok/cd/papper/elektronik/café/filmaffär där jag köpte den sjukt fina anteckningsboken på bilden ovan) så gick vi hemåt, bestämda att få upp det där förbannade fönstret.
Och efter en lätt push utifrån av Rebecca så gled det lätt upp! Min lycka var obeskrivbar!
Pappa blev lite orolig över föregående inlägg, men jag kan lugna honom med att ingen har ringt mig idag.
Det finns dessvärre ett annat lite större problem; mitt fönster går inte längre att öppna. Eftersom det är mycket kallare utomhus än inomhus bildas det kondens på glaset, som runnit ner på fönsterkarmen och gjort att träet svullnat. Nu kan detta låta som ett ytterst trivialt problem, men si det är det inte. Jag har under åren som icke-pedant utvecklat en slags dammallergi. Att då befinna sig i ett rum som inte går att vädra, och som inte har någon annan slags ventilering, och som inte blir bättre av dammsugning, gör det inte bara svårt att andas, men även att jag varje morgon vaknar upp tjock i halsen och med en väldigt hes röst. Visst, lite sexigt kanske, fast inte varje dag.
Idag var vi ute och sprang på Promenade des Inglès, sen hade vi fonetik, sen shoppade vi lite - jag skulle bestämt ha ögonbrynsfärg - och sedan gick vi den tuffa promenaden till stora Carrefour för att köpa svinmycket mat. Ingenstans hade dom dock ögonbrynsfärg. Jag blev en hejare på att ställa frågan i rubriken, men samtliga fyra fransyskor jag frågade tittade på mig som om jag frågat om knark och sa nej.
När vi kom hem stod Erica redan och väntade på oss för den utlovade Scones och Tekvällen. Det var TRÈS mys!
Jag har blivit förvarnad, men ändå kommer det lite som en chock. Fransmännen. Herregud.
Jag tror dom kan lukta sig till en utländsk tjej. De är alltid redo att hugga tag i en stackars kulturchockad svenska utan varken mod eller ordförråd nog att säga nej.
Såhär. Vi hade en uppgift till idag att besöka en speciell matmarknad i centrala Nice. Organiserade som vi är gick vi dit tidigt imorse och märkte att det var stängt såklart, eftersom det är måndag (jäkla slappa fransmän).
Vi försökte svara på några av de andra frågorna på pappret som inte krävde att marknaden faktiskt var öppen, och när vi var klara så bestämde vi oss för att besöka en elektronikaffär som vi råkar veta har massagestolar som man får prova gratis. Efter att ha suttit och njutit ett tag, och blivit misstänksamt granskade av affärens vakter, kommer jag på att jag faktiskt behöver något ur butiken - en adapterplupp (vet uppenbarligen inte ens vad det heter på svenska). Jag beger mig ut för att leta och går runt i hörlursavdelningen utan lycka, och ställer mig i närheten av hjälpbåsen för att försöka fråga (dvs gestikulera hejvilt). Då kommer en av securityvakterna fram och säger något och jag får panik. Han hade följt efter mig ett tag, men jag har ju inte snott något, men sen inser jag att han frågar om han kan hjälpa. Jag får hjälp, hittar min plupp, men han lämnar mig inte utan börjar fråga var jag kommer ifrån, hur länge jag ska vara här och vad jag gör. Sen frågar han om mitt nummer. SÅklart! Alltså! På arbetstid! Jag befinner mig i (kultur-)chocktillstånd vet inte vad jag ska säga eller hur jag ska säga det och har svinpanik. Så jag ger det till honom. Han frågar om han får ringa mig. Jag har redan svimmat inombords av artighetskval och säger ja absolut.
Idag har vi joggat runt i stan och handlat mat. Nu ska vi plugga. Det enda problemet är att det är omöjligt. Jag har icke gjort någon av våra läxor. Istället har jag:
Det är otroligt trevligt att bo såhär som vi gör. Alla i huset är så himla hittepåiga och bejakande. Till exempel om någon känner för att laga nyttig mat, plugga eller springa, då slutar det alltid med att alla tre gör det. Men vi alla tre har tyvärr även en faiblesse för Nutella och choklad, vi älskar att titta på massa Downton Abbey-avsnitt i rad och har skype-dejter stup i kvarten. Vi hoppas på att den duktiga sidan som vi alla har vinner över den lite sämre lata sidan. Annars kommer vi hem tjocka, helt utan franskakunskaper men med en väldigt fin sekelskiftsengelska.
På fredagen gick jag och mina rumskamrater Anastasia och Rebecca ut på stan och shoppade järnet. Efter några timmar gediget rearotande satte vi oss på en uteservering för att beställa det inhemska billighetsalternativet Socca - en slags kikärtspannkaka. Snål som jag är upptäckte jag snabbt att ett glas vin (3€) var betydligt billigare än vatten (3,4€) eller läsk (3,8€) så det blev ett glas rött sådär på eftermiddagen. Mycket trevligt!
På kvällen bjöd vi över Erica, som kände sig ensam i sin egenhyrda lägenhet, på tacos och vin.
Vi hade det mycket trevligt, och en flaska vin blev tre flaskor vin och vi missade både förfesten och barhänget vi tänkt gå på. När vi kom fram till festområdet i Vieux Nice var klockan redan tolv, men vi var ändå ute till fem och konverserade fransmän (dock mest på en slags frengelska) och dansade. Otroligt roligt.
Förlåt. Bilder kom inte alls "imorgon" som utlovat. Men nu kommer dom:
Först så samlades hela truppen utanför skolan.
På Place du Jésu, mitt i Vieille Ville, var vårt första barockstopp, som även var den första manifestationen av barockstilen i Nice (prettoClara, oui oui je sais).
Vi besökte även en barocklägenhet från 1600-talet som ägdes av en familj med löjligt många musikinstrument.
Till sist besökte vi en kyrka jag inte minns namnet på men jag tror den var tillägnad Nice stadspatron. Oklart. Men nåt sånt.
Idag har vi gått på världens utflykt runt i Nice och tittat på olika barockkyrkor och -byggnader. Efter 1,5 år konstvetenskap kan man ju definitivt säga att det är min kopp te, men det är så himla svårt att glänsa när man måste göra det på franska! Det var iallafall väldigt intressant, barocken är stor här och väldigt lik den italienska eftersom Nice befann sig under italienskt styre på 1600- och 1700-talet. Bilder kommer imorgon när jag är lite piggare.
Under dagen har jag även svarat på intervjufrågor om loopstationer från en viss mr Pedo Knopp (fo rizzle?) som utgett sig för att vara journalist för det digitala livsstilsmagasinet Mercedes-Benz. Det tog mig typ hela morgonen, så jag hoppas verkligen det är på riktigt. Hursomhelst spännande, lovar att lägga upp länk om det blir någon artikel.
Men nu ska jag verkligen sova. Vi har spenderat kvällen lagandes köttfärssås, och tittandes på nya Top Model Sverige (hur bra som helst!) och Downton Abbey, och jag är hur trött som helst.
