It is nice!

Jag tror dom kan lukta sig till en utländsk tjej. De är alltid redo att hugga tag i en stackars kulturchockad svenska utan varken mod eller ordförråd nog att säga nej.

Såhär. Vi hade en uppgift till idag att besöka en speciell matmarknad i centrala Nice. Organiserade som vi är gick vi dit tidigt imorse och märkte att det var stängt såklart, eftersom det är måndag (jäkla slappa fransmän).

Vi försökte svara på några av de andra frågorna på pappret som inte krävde att marknaden faktiskt var öppen, och när vi var klara så bestämde vi oss för att besöka en elektronikaffär som vi råkar veta har massagestolar som man får prova gratis. Efter att ha suttit och njutit ett tag, och blivit misstänksamt granskade av affärens vakter, kommer jag på att jag faktiskt behöver något ur butiken - en adapterplupp (vet uppenbarligen inte ens vad det heter på svenska). Jag beger mig ut för att leta och går runt i hörlursavdelningen utan lycka, och ställer mig i närheten av hjälpbåsen för att försöka fråga (dvs gestikulera hejvilt). Då kommer en av securityvakterna fram och säger något och jag får panik. Han hade följt efter mig ett tag, men jag har ju inte snott något, men sen inser jag att han frågar om han kan hjälpa. Jag får hjälp, hittar min plupp, men han lämnar mig inte utan börjar fråga var jag kommer ifrån, hur länge jag ska vara här och vad jag gör. Sen frågar han om mitt nummer. SÅklart! Alltså! På arbetstid! Jag befinner mig i (kultur-)chocktillstånd vet inte vad jag ska säga eller hur jag ska säga det och har svinpanik. Så jag ger det till honom. Han frågar om han får ringa mig. Jag har redan svimmat inombords av artighetskval och säger ja absolut.